jag skriver brev

det ger mej inget

jag skriver sms

det ger mej inget

jag skriver i en blogg

det ger mej inget

jag träffar nån ibland

det ger mej inget

jag pratar med nån ibland

det ger mej inget

jag försöker lära känna nån

det ger mej inget

jag tänker ibland att jag är bra

det ger mej inget

jag tänker ibland att jag är kass

det ger mej inget

jag tänker ibland att jag bara är

det ger mej heller ingenting

ibland får jag folk att skratta

då blir jag glad

ibland får jag folk att rodna

då blir jag generad

ibland får jag folk att bli lyckliga

då tackar jag för mej och går....

vem fan ska tala om för mej vad jag ska göra med mitt liv?

vad väntar jag på?

att min arbetsplats lades i ruiner borde vara ett tecken nog

ändå trampar jag i samma fotspår jag alltid trampat.

jag går och drömmer om en massa saker

meningen med livet

att hitta den rätta

att bli bättre som pappa

men när röda mattan läggs ut går jag på den med leriga skor.

jag har en framtidstro som en fullpackad åsna

min berusning gör mej ibland över entusiastisk

ibland oerhört deprimerad

jag går i utnötta skor

väljer jämt tryggheten framför risken

vågar aldrig chansa

satsar aldrig en tia för att vinna en femma

står aldrig för den jag är

jag går omkring i andras dyra skor

jag är sällan nöjd med vad jag gör

tror alltid att nån gjort det bättre

hittar ständigt fel

tror att jag är ensam mot världen

jag är för lat för att knyta mina skor

kan någon ge mej en karta

kan någon vägleda mej

jag hittar inte rätt dörr

jag vågar inte ens vrida om handtaget

jag går omkring i anonyma skor

det är såhär jag tar mej fram

misstänksamheten

misstroheten

förnekelsen

jag kanske skulle börja om från början

gå barfota