funderar på att starta en blogg. har fått påtryckningar från olika håll att de gärna skulle se att jag gjorde det. vet inte om det är min grej. känns inte som en killgrej. är jag tillräckligt tuff som vågar stå för att ja har en blogg? nja ja ä inte så säker på det. se bara på den här sidan som är anonym, förvisso ser ja den inte som en blogg utan snarare ett ställe för att ha för mej själv. har aldrig varit ute efter att nån ska läsa nåt av de ja skriver här o de har ju förvisso visat sig i antalet läsare haha.

men denna sida har varit något utav de mer djupa ångestladdade slaget som varit jobbigt för mej att tala öppet om.

den andra tänkbara skulle te sig mer av det komiska fundersamma slaget. hm återstår att se ifall ja gör slag i saken.

har fastnat för håkan hellströms underbara poesi. ännu en gång. undrar bara när det ska hända mej.

hon vart smalare och snyggare. vågade göra saker jag alltid tjatat på henne att göra. jag åt inget, vart ändå bara rundare o rundare. fick höra att jag skulle bli stärkt av detta, jag skulle växa som människa. men det vetefan. känner mej bara ensam och bitter.

jag får fortfarande dessa vredesutbrott, samma jävla ångestattacker efteråt och det dåliga samvetet förföljer mej som en efterhängsen skugga.

åkte till lek o buslandet med mina barn, men det väckte bara en massa plågsamma minnen. det var här vi var precis innan det slutliga uppbrottet. kommer fortfarande ihåg hur hon försökte vara nära mej hela tiden, hur hon försökte få mej lycklig. men det kändes bara jobbigt och påtvingat. det var så oerhört elakt av mej. jag gav henne ingen riktig chans. hade ja bestämt mej så hade jag. hur kunde jag vara så kompromisslös? och fastän jag hade lovat henne sluta kontakta den här andra tjejen, fantasibruden, så kunde ja inte låta bli utan smög undan hela tiden. vilket jävla svin!!!

egentligen ångrar jag inte att det vart som det vart, bara att jag skäms över hur orättvist jag gick tillväga. jag gick o bet ihop och sa knappt ifrån o så en dag släppte jag bomben. JAG VILL SKILJAS.

jag mår sämre av det dåliga samvetet än jag mår bra över friheten. sveket gentemot mina barn kommer jag aldrig kunna komma över. de kommer hata mej för vad jag gjorde. varför fick inte de bo med mamma o pappa som alla andra barn?

hur ska jag finna en väg ut ur detta helvete?

när ska jag kunna vara nöjd med mej själv?

när ska jag kunna tillåta mej själv vara med nån annan igen, på riktigt?

när ska det dåliga humöret försvinna och bytas ut mot glädje över det man har?

jag bara undrar

hade far o mor på besök här. det händer inte så ofta. idag förstod jag varför, de gillar inte att vara här. de kändes som ja satt med två främlingar. försökte förgäves hitta samtalsämnen som muntrade upp, men det kändes som dött lopp. kan ju bero på att barnen inte var här, men man borde ju kunna umgås med sina föräldrar utan att dom måste va med? speciellt mamma satt där tyst o det kändes som hon bara ville hem. hon kan vara sån ibland, behöver inte vara nåt speciellt. hon kan ha en dålig dag bara helt enkelt. men ändå vare nånting inom mej som sa att de inte ville va här.

min dotter sa en grej till mej som fick mej att tänka till. hon tyckte det var jobbigt att åka mellan mamma o pappa hela tiden. jag frågade hur hon skulle vilja ha det, om hon bara ville bo hos mamma eller bara hos mej. men då sa hon att hon ville bo hos båda....puh. vad hade ja gjort ifall hon sagt att hon ville va hos mamma? det hade knäckt mej totalt. ja vet att vi kan ha våra duster o så, men jag skulle inte klara av att inte ha henne här hos mej. hon har blivit så stor nu...åren bara rinner iväg. speciellt när jag bara ser henne varannan vecka. hur kunde jag välja bort att inte träffa henne o hennes bror varje dag? hur tänkte jag egentligen? varför stod ja inte ut?

älskar att se på när lillkillen leker...vi lekte i sandlådan idag, jag byggde vägar o ett stort parkeringshus i sand, han körde me sina bilar o brummade o hade sig. han kan sitta själv o hålla på hur längesen....helt underbar. kräver inte nånting nästan. bara ett par bilar o lite sand sen är hans dag gjord.  imorse vaknade ja till att han skrek på sin syster att hon skulle vakna för han ville inte va ensam, först låg han hos mej sen gick han in o reta upp henne för han visste att de va kört o försöka få upp pappa sådär på ledig dag.

sen vaknade ja ändå av ett sms. det var hon som skickade, jag gillar att få sms från henne, hon är intressant och rolig. sen ringde hon när mina svar vart för långa. ja har en benägenhet att skriva långa sms, tror hon är mer inne på kvalite än kvantitet vad det gäller sms så hon ringde istället. hon låter väldigt trevlig i telefon, fastän hon kallade mej idiot  :) 

i det här läget gör det inget att bli kallad idiot...

come again! säg det igen om du vågar! ja ibland måste man ta den rollen för att få med sig de andra, att rycka upp sig.

det konstiga är ändå att när folk blir förbannad på mej är jag alltid rödhårig, aldrig annars. ser mej inte som rödhårig....möjligen blond med rött inslag. fast när man tänker efter hur det är ställt med temperament o sådant så kanske ja ä rödhårig.

förstår det inte, det bara svartnar. som tur höll ja mej lugn idag när barnen var o kolla. hade vart snyggt att slåss inför barnen, skogstokig o vevande.

måste alltid hata på plan. gillar inte kallsnacket vissa motståndare kör med, va fan ja ä inte här för o skaffa kompisar. jag vill vinna, till nästan varje pris. ja måste hata mina motståndare för att spela bra, då går de inte gå omkring o snicksnacka med dom o göra sig bekant.

det är snyggare mellan benen men inget går upp mot en rejäl tryckare i krysset

detta var inte speciellt snyggt

det utfördes av en fegis

det var inte speciellt genomtänkt

fegisar sköter inte saker snyggt

jag försökte säga som det var

det gick inte

det vart ändå inte bra

kanske hade det vart bättre att säga precis som det var

kan man säga till någon att man inte pallar inte med den

man pallar inte med okunnighet

man pallar inte orutiner

kan man verkligen säga till nån att den inte fattar något

jag gömde mej bakom en massa dåliga ursäkter

hon var envis

hon gav sig inte

jag lät vissa av mina sanningar titta ut ur den mörka grottan

för en stund

kan man säga till någon att man inte orkar med att höra mer

orkar inte läsa mer

orkar inte förklara mer

kan man verkligen säga till nån att den inte fattar något

jag var tvungen att avsluta det här vi hade

vad det var, det vet jag inte

det var inte bra, det var inte okej

det var ändå tvunget att offras

jag vill gå vidare, göra något annat

inte falla offer för mina lustar

jag vill vara herre på täppan

jag vill gå vidare, inte göra någonting alls

jag måste lära mej lita på mej själv

lita på omdömet

lite på mitt hjärta

lyssna på vad jag vill, på vad jag önskar

tro mej

det är varken igår

tro mej

det är inte heller imorgon

tro mej när jag säger att det är nu

varför försöker jag ens. jag vet ju ändå hur det slutar. det bästa vore om jag höll mej borta från kvinnor. jag blir nästan som besatt när jag träffar nån. analyserar minsta lilla ögonkast, sms eller uteblivna sms. jag är från början inte direkt intresserad försöker bara vara artig och inte avvisande. men vem kan stå emot en kvinnas charm och gillande? jag börjar mer och mer intressera mej för vad hon håller på, kan inte sluta tänka på vad hon gör just nu. hatar att inte veta vad hon tycker om mej eller om jag säger fel saker. hatar att jag ska behöva sitta här o va ynklig över en tjej, när jag vet att sånt bara ställer till problem för mej. jag får ångest och panik när jag märker hur vi glider ifrån varandra. Om det så bara är för en kväll och jag inte får nåt gensvar så känns allt som skit. ja kan gräva ner mej totalt över ett uteblivet svar. allt jag byggt upp riskerar att rasera. jag förstorar upp och skyndar på saker och ting. jag misstolkar och tar fel beslut. jag har ingen känsla för när man ska gå framåt eller när man ska backa.

sen vet jag att jag är ett svin med dessutom, men som oftast tror alltid tjejerna motsatsen. ska jag verkligen behöva tala om för dom att jag är falsk?'

jag utnyttjar, spelar på andras känslor, sviker och bedrar.

jag vill både äta kakan och behålla den

jag skriver brev

det ger mej inget

jag skriver sms

det ger mej inget

jag skriver i en blogg

det ger mej inget

jag träffar nån ibland

det ger mej inget

jag pratar med nån ibland

det ger mej inget

jag försöker lära känna nån

det ger mej inget

jag tänker ibland att jag är bra

det ger mej inget

jag tänker ibland att jag är kass

det ger mej inget

jag tänker ibland att jag bara är

det ger mej heller ingenting

ibland får jag folk att skratta

då blir jag glad

ibland får jag folk att rodna

då blir jag generad

ibland får jag folk att bli lyckliga

då tackar jag för mej och går....

vem fan ska tala om för mej vad jag ska göra med mitt liv?

vad väntar jag på?

att min arbetsplats lades i ruiner borde vara ett tecken nog

ändå trampar jag i samma fotspår jag alltid trampat.

jag går och drömmer om en massa saker

meningen med livet

att hitta den rätta

att bli bättre som pappa

men när röda mattan läggs ut går jag på den med leriga skor.

jag har en framtidstro som en fullpackad åsna

min berusning gör mej ibland över entusiastisk

ibland oerhört deprimerad

jag går i utnötta skor

väljer jämt tryggheten framför risken

vågar aldrig chansa

satsar aldrig en tia för att vinna en femma

står aldrig för den jag är

jag går omkring i andras dyra skor

jag är sällan nöjd med vad jag gör

tror alltid att nån gjort det bättre

hittar ständigt fel

tror att jag är ensam mot världen

jag är för lat för att knyta mina skor

kan någon ge mej en karta

kan någon vägleda mej

jag hittar inte rätt dörr

jag vågar inte ens vrida om handtaget

jag går omkring i anonyma skor

det är såhär jag tar mej fram

misstänksamheten

misstroheten

förnekelsen

jag kanske skulle börja om från början

gå barfota