Alla inlägg under februari 2010
va menar egentligen thåström me "jag tål lite bly i nackarna" ? ja menar, nackarna?? har han flera? eller pratar han för alla...
förstår inte varför denna underbara antilåt inte fått större uppmärksamhet...sånt görs inte längre.... en given klassiker i den svenska punkhistorien
det görs alldeles för mycket musik, o här är en låt till FY FAAN!
/claes eriksson galenskaparna
jag vet precis vilken känsla jag kommer ha när jag vaknar imorn bitti. ångest o ovilja att gå upp ur sängen. nånting måste hända mej. varför måste ja hela tiden ha nåt positivt att se fram emot för att fungera. som en fest, en match eller att min barnvecka ska komma.
jag söker hela tiden efter glädjeämnen för att orka med. letar efter nålar i höstackar. hittar ibland små guldkorn. men vet inte alltid vad jag letar efter. när ska jag komma på vad ja söker? söker jag en ny vän att dela min vardag med? eller bara kanske bara få svaren på mina frågor. vad ska jag gör med mitt liv? ska jag verkligen jobba med det jag gör just nu? ska jag bara låta dagarna gå eller borde ja inte försöka ta reda på vad livet går ut på. göra nåt vettigt.
gjorde nåt som var väldigt olikt mej igår. skulle köpa skor, gjorde så men därefter gick jag in på expert o impulsköpte en laptop för sextusen...har alltid beslutsångest kring såna där inköp men inte denna gång, ja bara köpte den. o jag ångrar ingenting. känns riktigt bra att lägga pengarna på nåt jag använder såpass mycket...
fastna vid en tjejs blogg här, hon verkade inte må så bra. det gjorde ont i mej att läsa, ändå fortsätte jag. vartenda ord berörde mej, för att inte tala om bilden. kan inte förstå hur många därute som har problem och en massa ångest. ibland tror jag att jag är den enda som har problem. allt man ser omkring sej är en massa ansikten, men man vet inte vad som rör sig i deras huvuden, vilka tankar dom tänker och hur dåligt de mår.
jag hoppas att det hjälper dom att skriva om det, det gör det nämligen för mej. det blir en sorts terapi bara det.
hoppas att det vänder snart
funderar ibland på varför man är som man är.
varför har jag blivit en sträng och kompromisslös förälder när jag själv växte upp i tämligen lugna och fria förhållanden?
jag är benhård att de små ska sova i sin säng när ja själv sov hos mamma o pappa tills ja gick i mellanstadiet.
jag blir arg när de tar går o tar dricka utan att fråga, när jag var liten var det bara att gå o ta, såväl dricka som glass.
jag har väldigt kort stubin vad det gäller mina barn. kan bli tvärförbannad över minsta lilla grej.
blir nästan överengagerad i det här med att de ska lära sig rätt o fel, att äta upp maten efter sig, att inte säga fula saker, att vara glad för det lilla osv.
jag är livrädd för att de ska säga på skolan eller dagis att de inte sköter sig, är dumma mot andra barn osv.
på gympan ska de lära sig att inte tränga sig före i kön till trapetsen, nåde den som går före. egentligen borde ju sånt där uppmuntras. varför göra dom till en i ledet när man i själva verket vill att de ska gå i bräschen...bli nåt stort. o det blir man inte över att bara vänta på sin tur. det blir man om man får lära sig att ta för sig. men jag är så orolig för vad andra tycker o tänker om mej som människa o förälder så jag har dom i ett järngrepp. jag tillåter inga utsvävningar, de ska formas inom jantelagen...varför gör jag så? tycker jag att de ska gå omkring o inte tro att de ä nåt, inte har nån speciell betydelse här på jorden? nej det tycker jag inte. men varför gör jag så här då? varför kör jag med den uppfostringsmetoden?
det är ju inte direkt att jag växte upp i sådana förhållanden, så som jag minns min barndom var den lättsam, fri och med lagom hårda tyglar. gjorde man fel fick man naturligtvis höra det, men det var inte tal om några raseriutbrott här inte.
vartifrån har jag fått den korta stubinen?
vad är det för fel på mej?
varför slappnar jag inte av?
ska jag beröva mina barn chansen till en god självkänsla bara för att jag själv aldrig haft någon större tro på mej själv eller varit direkt framåt.
jag vet ju att jag inte är nöjd med mej själv, varför låter jag barnen göra samma misstag som mej?
är jag rädd för att de ska bli något större o starkare än jag själv?
många gånger får jag höra av personer som känner mej att jag är en sån bra pappa, det gör mej förbannad. jag tycker inte alls att jag är en bra pappa. jag bryr mej om dom och älskar dom över allt annat, men att bli asförbannad över lite spilld mjölk är inte acceptabelt. sånt händer med barn, har alltid gjort och kommer alltid att göra.
ibland undrar jag om jag är tillräckligt mogen för att vara förälder. jag är som ett barn själv fastän jag är trettio om två år. jag retar gallfeber på dom för att jag gillar att ligga på gränsen, jag fjantar mej ibland men säger bryskt stopp när de fjantar sig. jag säger ord och uttryck som inte lämpar sig i barns öron.
jag ser inte att de tar efter...
nu har båda börjat säga praise the lord när jag ropar halleluja...de vet inte va de betyder, knappt jag vet det. men det låter roligt, det är därför jag säger det.
o barn, dom gör som pappa gör...för det säger han ju att man ska...
att sova är underbart
att vakna är ett helvete
jag såg stor potential i det, jag hoppades mycket på dej
vi kändes lika, vi tänkte lika
du var så förbannat trevlig, jag dagdrömde om dej
jag såg fram emot att få prata med dej
längtade tills ditt namn dök upp på skärmen.
lika fort som jag fattade tycke för dej,
lika fort ryckte du undan benen för mej.
jag såg fram emot att en dag få träffa dej
jag öppnade mej för dej, du öppnade dej för mej
det gick att skoja med dej i alla lägen,
jag log när jag dagdrömde om dej
längtade tills ditt namn dök upp på telefonen
lika fort som jag blev förstummad över bilden du gav mej
lika fort blev jag förbluffad över bilden jag hittade på dej
du kan kalla mej ytlig om du vill
jag behandlade dej med respekt, jag berättade mitt innersta för dej
jag trodde det betydde nånting
men du var inte den jag trodde
du kan kalla mej ytlig om du vill
just nu spelar det ingen roll
du var inte den jag trodde du var.
men jag saknar dej o dina tankar
förstår inte varför du inte sa som det var
jag hade förstått
jag hade stannat kvar
för mej har det inte nån betydelse
men nu är det för sent
jag förstår inte
jag stannar inte kvar
hur ska jag kunna lita på att det du säger är sant?
lika fort som det började
lika fort slutade det
I gave you all I had
I gave you good and bad
I gave but you just threw it back
I won´t get on my knees
don´t make me do that please
I´ve been away but now I´m back
Don´t be too sure of that
What makes you sure of that
You went away you can´t come back
I walked away from you
I hurt you through and through
Aw honey give me one more chance
Aw you´re a lucky son
Lucky son of a gun
You went away you went away
You went away but now you´re back
I got down on my knees
And then I begged yoy please
I always knew you´d take me back
/JAMC
när är det tänkt att de krossades hjärtan ska firas?
varje dag kanske.
vi träffades på ett sätt jag inte trodde jag skulle träffa någon
till en början var det artigt och frågvist
allt kändes underligt, men du var intressant och fin
sedan vart det tyst
du tog upp kontakten där jag hade lämnat den
jag behöver tid på mej att visa min rätta sida
du stannade kvar för att lyssna
du var intressant och rolig och fin
vi sa samma saker på samma gång
sådant händer endast på film
du tror på ödet sa du
jag vill tro sa jag
sedan visade du mej bilden
en bild säger mer än tusen ord
efter det kan jag inte tänka på något annat
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
|||
8 |
9 |
10 | 11 |
12 |
13 | 14 |
|||
15 |
16 | 17 |
18 |
19 |
20 | 21 |
|||
22 | 23 |
24 |
25 |
26 | 27 |
28 |
|||
|