va menar egentligen thåström me "jag tål lite bly i nackarna" ? ja menar, nackarna?? har han flera? eller pratar han för alla...

förstår inte varför denna underbara antilåt inte fått större uppmärksamhet...sånt görs inte längre.... en given klassiker i den svenska punkhistorien

det görs alldeles för mycket musik, o här är en låt till FY FAAN!

/claes eriksson galenskaparna 

jag vet precis vilken känsla jag kommer ha när jag vaknar imorn bitti. ångest o ovilja att gå upp ur sängen. nånting måste hända mej. varför måste ja hela tiden ha nåt positivt att se fram emot för att fungera. som en fest, en match eller att min barnvecka ska komma.

jag söker hela tiden efter glädjeämnen för att orka med. letar efter nålar i höstackar. hittar ibland små guldkorn. men vet inte alltid vad jag letar efter. när ska jag komma på vad ja söker? söker jag en ny vän att dela min vardag med? eller bara kanske bara få svaren på mina frågor. vad ska jag gör med mitt liv? ska jag verkligen jobba med det jag gör just nu? ska jag bara låta dagarna gå eller borde ja inte försöka ta reda på vad livet går ut på. göra nåt vettigt.

gjorde nåt som var väldigt olikt mej igår. skulle köpa skor, gjorde så men därefter gick jag in på expert o impulsköpte en laptop för sextusen...har alltid beslutsångest kring såna där inköp men inte denna gång, ja bara köpte den. o jag ångrar ingenting. känns riktigt bra att lägga pengarna på nåt jag använder såpass mycket...

fastna vid en tjejs blogg här, hon verkade inte må så bra. det gjorde ont i mej att läsa, ändå fortsätte jag. vartenda ord berörde mej, för att inte tala om bilden. kan inte förstå hur många därute som har problem och en massa ångest. ibland tror jag att jag är den enda som har problem. allt man ser omkring sej är en massa ansikten, men man vet inte vad som rör sig i deras huvuden, vilka tankar dom tänker och hur dåligt de mår.

jag hoppas att det hjälper dom att skriva om det, det gör det nämligen för mej. det blir en sorts terapi bara det.

hoppas att det vänder snart

funderar ibland på varför man är som man är.

varför har jag blivit en sträng och kompromisslös förälder när jag själv växte upp i tämligen lugna och fria förhållanden?

jag är benhård att de små ska sova i sin säng när ja själv sov hos mamma o pappa tills ja gick i mellanstadiet.

jag blir arg när de tar går o tar dricka utan att fråga, när jag var liten var det bara att gå o ta, såväl dricka som glass.

jag har väldigt kort stubin vad det gäller mina barn. kan bli tvärförbannad över minsta lilla grej.

blir nästan överengagerad i det här med att de ska lära sig rätt o fel, att äta upp maten efter sig, att inte säga fula saker, att vara glad för det lilla osv.

jag är livrädd för att de ska säga på skolan eller dagis att de inte sköter sig, är dumma mot andra barn osv.

på gympan ska de lära sig att inte tränga sig före i kön till trapetsen, nåde den som går före. egentligen borde ju sånt där uppmuntras. varför göra dom till en i ledet när man i själva verket vill att de ska gå i bräschen...bli nåt stort. o det blir man inte över att bara vänta på sin tur. det blir man om man får lära sig att ta för sig. men jag är så orolig för vad andra tycker o tänker om mej som människa o förälder så jag har dom i ett järngrepp. jag tillåter inga utsvävningar, de ska formas inom jantelagen...varför gör jag så? tycker jag att de ska gå omkring o inte tro att de ä nåt, inte har nån speciell betydelse här på jorden? nej det tycker jag inte. men varför gör jag så här då? varför kör jag med den uppfostringsmetoden?

det är ju inte direkt att jag växte upp i sådana förhållanden, så som jag minns min barndom var den lättsam, fri och med lagom hårda tyglar. gjorde man fel fick man naturligtvis höra det, men det var inte tal om några raseriutbrott här inte.

vartifrån har jag fått den korta stubinen?

vad är det för fel på mej?

varför slappnar jag inte av?

ska jag beröva mina barn chansen till en god självkänsla bara för att jag själv aldrig haft någon större tro på mej själv eller varit direkt framåt.

jag vet ju att jag inte är nöjd med mej själv, varför låter jag barnen göra samma misstag som mej?

är jag rädd för att de ska bli något större o starkare än jag själv?

många gånger får jag höra av personer som känner mej att jag är en sån bra pappa, det gör mej förbannad. jag tycker inte alls att jag är en bra pappa. jag bryr mej om dom och älskar dom över allt annat, men att bli asförbannad över lite spilld mjölk är inte acceptabelt. sånt händer med barn, har alltid gjort och kommer alltid att göra.

ibland undrar jag om jag är tillräckligt mogen för att vara förälder. jag är som ett barn själv fastän jag är trettio om två år. jag retar gallfeber på dom för att jag gillar att ligga på gränsen, jag fjantar mej ibland men säger bryskt stopp när de fjantar sig. jag säger ord och uttryck som inte lämpar sig i barns öron.

jag ser inte att de tar efter...

nu har båda börjat säga praise the lord när jag ropar halleluja...de vet inte va de betyder, knappt jag vet det. men det låter roligt, det är därför jag säger det.

o barn, dom gör som pappa gör...för det säger han ju att man ska...

att sova är underbart

att vakna är ett helvete

jag såg stor potential i det, jag hoppades mycket på dej

vi kändes lika, vi tänkte lika

du var så förbannat trevlig, jag dagdrömde om dej

jag såg fram emot att få prata med dej

längtade tills ditt namn dök upp på skärmen.

lika fort som jag fattade tycke för dej,

lika fort ryckte du undan benen för mej.

jag såg fram emot att en dag få träffa dej

jag öppnade mej för dej, du öppnade dej för mej

det gick att skoja med dej i alla lägen,

jag log när jag dagdrömde om dej

längtade tills ditt namn dök upp på telefonen

lika fort som jag blev förstummad över bilden du gav mej

lika fort blev jag förbluffad över bilden jag hittade på dej

du kan kalla mej ytlig om du vill

jag behandlade dej med respekt, jag berättade mitt innersta för dej

jag trodde det betydde nånting

men du var inte den jag trodde

du kan kalla mej ytlig om du vill

just nu spelar det ingen roll

du var inte den jag trodde du var.

men jag saknar dej o dina tankar

förstår inte varför du inte sa som det var

jag hade förstått

jag hade stannat kvar

för mej har det inte nån betydelse

men nu är det för sent

jag förstår inte

jag stannar inte kvar

hur ska jag kunna lita på att det du säger är sant?

lika fort som det började

lika fort slutade det

I gave you all I had

I gave you good and bad

I gave but you just threw it back

I won´t get on my knees

don´t make me do that please

I´ve been away but now I´m back

Don´t be too sure of that

What makes you sure of that

You went away you can´t come back

I walked away from you

I hurt you through and through

Aw honey give me one more chance

Aw you´re a lucky son

Lucky son of a gun

You went away you went away

You went away but now you´re back

I got down on my knees

And then I begged yoy please

I always knew you´d take me back

/JAMC

när är det tänkt att de krossades hjärtan ska firas?

varje dag kanske.

vi träffades på ett sätt jag inte trodde jag skulle träffa någon

till en början var det artigt och frågvist

allt kändes underligt, men du var intressant och fin

sedan vart det tyst

du tog upp kontakten där jag hade lämnat den

jag behöver tid på mej att visa min rätta sida

du stannade kvar för att lyssna

du var intressant och rolig och fin

vi sa samma saker på samma gång

sådant händer endast på film

du tror på ödet sa du

jag vill tro sa jag

sedan visade du mej bilden

en bild säger mer än tusen ord

efter det kan jag inte tänka på något annat