hej

trodde aldrig detta skulle ske, men tillslut fann jag mej tvungen att få utlopp för mina tankar, mina funderingar. de ligger inne o gror i mej och jag får snart panik. har blitt smått beroende av facebook och allt vad det innebär. vet inte hur många gånger jag har fått kortat ner min status för att gå inom dess ramar. men det innebär att jag måste gå in i texten o ta bort en massa onödiga tecken ja ibland t o m hela meningar, o då fallerar ju hela min tanke med inlägget. man kan likna det med ett på tok för långt sms där man tar bort punkter, det blir d osv. ja gillar inte att förkorta mej. detta kommer säkert att märkas här. men det här gör jag inte för någon annan skull än min. ja måste få skriva av mej. skrivandet har alltid varit min starka sida jämfört med det orala. men åter till facebook känner jag att ja bara blir orolig för vad som händer. medlemmarna blir allt fler o fler o äldre o yngre. det har helt enkelt blivit för stort.

jag har valt att döpa denna blogg, eller blogg o blogg, för i-landsfunderingar vilket är precis vad det låter som. den är skriven av en kille strax under 30 år som har en massa funderingar över saker o ting som händer i hans vardag o även sånt han åsiktar sig om.

min första i-landsfundering kommer därför handla om just detta. bloggandet. hur kommer det sig att fler o fler använder sig av det? har det ersatt dagboksskrivandet eller rentav samtalet mellan två ögon. eller är de snarare att vi känner ett behov att nå ut med vad vi tänker? att vi vill synas. ja det finns ju till o med de som gjort sig berömda genom sina bloggar.

mitt personliga svar på denna fråga ligger nog närmast det första alternativet. ja kände helt enkelt inte för o sitta o skriva ner i dagboksform eller nåt liknande vad ja tänker på. för det första blir min handstil så fruktansvärt dålig efter att ja fått upp tempot o inte kan hejda mej. o för det andra passar de mej bra att sitta vid datorn o lyssna på lite musik samtidigt. det ska bli intressant att se om detta bara är ett tillfälligt behov eller om det kommer att hålla i sig. kommer jag att fortsätta skriva ner mina tankar så här eller skulle ja ha använt mej av en annan uttrycksform. kanske skulle ja vända mej till en god vän eller kanske t o m en livscoach som det finns så gott om numer. eller skulle ja ha börjat skriva min egen biografi som aldrig kommer utges? ja det är frågorna ja hoppas ja kommer få svar på.

min inspiration får ja genom att lyssna på den underbara enya o även annan musik, finner även stor inspiration genom att se på långfilm. en film som har inspirerat mej mycket är en krigsfilm som heter "den tunna röda linjen". men den största källan finner ja trots allt i mej själv. ju sämre ja mår desto djupare o större blir mitt behov att rannsaka mina tankar. jag har ett samvete lika stort som ginungagapet i den fornordiska mytologin, o ångesten gör sig påmind lika ofta som hanhundar kissar revir på sina kvällspromenader.

detta är ingen blogg, det är ett ställe där ja får släppa ut min ångest, min panik, mina tankar o reflektioner.

det är en sida för mej själv. därför är ja anonym. jag går under ett annat namn än mitt eget o det är inte för att på nåt sätt inte stå upp för va ja tycker o tänker utan snarare för att ja inte känner det behovet att vara offentlig med min person, men däremot mina reflektioner.

tror dock inte det kommer bli ett problem, det här med offentligheten eftersom ja inte håller mej speciellt kortfattad utan lätt kan bli långrandig o trist att läsa för nån annan än mej.

det är dock tillåtet för andra att läsa o kommentera om dom så vill

så ja gör ett försök

hoppas detta var ett klokt beslut

mvh frankc