funderar ibland på varför man är som man är.

varför har jag blivit en sträng och kompromisslös förälder när jag själv växte upp i tämligen lugna och fria förhållanden?

jag är benhård att de små ska sova i sin säng när ja själv sov hos mamma o pappa tills ja gick i mellanstadiet.

jag blir arg när de tar går o tar dricka utan att fråga, när jag var liten var det bara att gå o ta, såväl dricka som glass.

jag har väldigt kort stubin vad det gäller mina barn. kan bli tvärförbannad över minsta lilla grej.

blir nästan överengagerad i det här med att de ska lära sig rätt o fel, att äta upp maten efter sig, att inte säga fula saker, att vara glad för det lilla osv.

jag är livrädd för att de ska säga på skolan eller dagis att de inte sköter sig, är dumma mot andra barn osv.

på gympan ska de lära sig att inte tränga sig före i kön till trapetsen, nåde den som går före. egentligen borde ju sånt där uppmuntras. varför göra dom till en i ledet när man i själva verket vill att de ska gå i bräschen...bli nåt stort. o det blir man inte över att bara vänta på sin tur. det blir man om man får lära sig att ta för sig. men jag är så orolig för vad andra tycker o tänker om mej som människa o förälder så jag har dom i ett järngrepp. jag tillåter inga utsvävningar, de ska formas inom jantelagen...varför gör jag så? tycker jag att de ska gå omkring o inte tro att de ä nåt, inte har nån speciell betydelse här på jorden? nej det tycker jag inte. men varför gör jag så här då? varför kör jag med den uppfostringsmetoden?

det är ju inte direkt att jag växte upp i sådana förhållanden, så som jag minns min barndom var den lättsam, fri och med lagom hårda tyglar. gjorde man fel fick man naturligtvis höra det, men det var inte tal om några raseriutbrott här inte.

vartifrån har jag fått den korta stubinen?

vad är det för fel på mej?

varför slappnar jag inte av?

ska jag beröva mina barn chansen till en god självkänsla bara för att jag själv aldrig haft någon större tro på mej själv eller varit direkt framåt.

jag vet ju att jag inte är nöjd med mej själv, varför låter jag barnen göra samma misstag som mej?

är jag rädd för att de ska bli något större o starkare än jag själv?

många gånger får jag höra av personer som känner mej att jag är en sån bra pappa, det gör mej förbannad. jag tycker inte alls att jag är en bra pappa. jag bryr mej om dom och älskar dom över allt annat, men att bli asförbannad över lite spilld mjölk är inte acceptabelt. sånt händer med barn, har alltid gjort och kommer alltid att göra.

ibland undrar jag om jag är tillräckligt mogen för att vara förälder. jag är som ett barn själv fastän jag är trettio om två år. jag retar gallfeber på dom för att jag gillar att ligga på gränsen, jag fjantar mej ibland men säger bryskt stopp när de fjantar sig. jag säger ord och uttryck som inte lämpar sig i barns öron.

jag ser inte att de tar efter...

nu har båda börjat säga praise the lord när jag ropar halleluja...de vet inte va de betyder, knappt jag vet det. men det låter roligt, det är därför jag säger det.

o barn, dom gör som pappa gör...för det säger han ju att man ska...