hon vart smalare och snyggare. vågade göra saker jag alltid tjatat på henne att göra. jag åt inget, vart ändå bara rundare o rundare. fick höra att jag skulle bli stärkt av detta, jag skulle växa som människa. men det vetefan. känner mej bara ensam och bitter.

jag får fortfarande dessa vredesutbrott, samma jävla ångestattacker efteråt och det dåliga samvetet förföljer mej som en efterhängsen skugga.

åkte till lek o buslandet med mina barn, men det väckte bara en massa plågsamma minnen. det var här vi var precis innan det slutliga uppbrottet. kommer fortfarande ihåg hur hon försökte vara nära mej hela tiden, hur hon försökte få mej lycklig. men det kändes bara jobbigt och påtvingat. det var så oerhört elakt av mej. jag gav henne ingen riktig chans. hade ja bestämt mej så hade jag. hur kunde jag vara så kompromisslös? och fastän jag hade lovat henne sluta kontakta den här andra tjejen, fantasibruden, så kunde ja inte låta bli utan smög undan hela tiden. vilket jävla svin!!!

egentligen ångrar jag inte att det vart som det vart, bara att jag skäms över hur orättvist jag gick tillväga. jag gick o bet ihop och sa knappt ifrån o så en dag släppte jag bomben. JAG VILL SKILJAS.

jag mår sämre av det dåliga samvetet än jag mår bra över friheten. sveket gentemot mina barn kommer jag aldrig kunna komma över. de kommer hata mej för vad jag gjorde. varför fick inte de bo med mamma o pappa som alla andra barn?

hur ska jag finna en väg ut ur detta helvete?

när ska jag kunna vara nöjd med mej själv?

när ska jag kunna tillåta mej själv vara med nån annan igen, på riktigt?

när ska det dåliga humöret försvinna och bytas ut mot glädje över det man har?

jag bara undrar